Tungt gick ett sorl ifrån Asgårdsvallen:
Balder är fallen,
glansen är släckt i Den Höges sal!
Balder är fallen! Balder är fallen!
klagade vinden till regnen,
som snyftande gingo i berg och dal.

Bäcken i bergen tog ljudet,
talte för forsen sitt sorgtunga tal.
Forsen högt gråtande budet
bar till en älv mellan vide och al.
Djupt i dess bölja begravet,
budet blev buret i havet:
Balder är fallen! Balder är fallen!
- havsvågor slunga sig jämrande
högt mot Den Höges sal.

text: Gustaf Fröding (Sorgebudet)
anförda ord ur en minnesruna 1925